Den gamle och bollen
Inför stundande Veteran-SM har författaren och journalisten Mats Ögren-Wanger gjort ett porträtt på veterantennisens Grand Old Man. Artikeln är kryddad med roliga bilder från 80 år i tennissportens tjänst.
Möt Stig Carlborn – bolltrollare, domare och veteranmästare, invald i KLTK 1948 av klubbens grundare Gustaf V och fruktad av sina motståndare för att alltid vara där bollen kommer. Under 80 år har Stig Carlborn spelat tennis och hunnit samla fler tennismeriter på och utanför banan än strängarna på en tennisracket. Han började spela tennis 1929 och drömde om en internationell elitkarriär. Det internationella genombrottet kom långt senare i pensionsåldern med två bronsmedaljer i Veteran-VM dubbel, tre brons i Lag-VM och en kvartsfinal i singel. På hemmaplan har han vunnit imponerande sju svenska veteranmästerskap i singel och tolv i dubbel.
– Jag råder tennisveteraner att börja spela internationellt. Jag har rest runt i världen och tävlat i Australien, Sydafrika, USA och Europa. Att få uppleva ett världsmästerskap på banan är en härlig känsla.
När började du spela tennis och varför?
– Mamma ville att min bror och jag skulle bli elitspelare. Hon hade spelat mycket tennis under några år i Brasilien och vi två fick varsin juniorracket av henne. Vi ritade upp en tennisbana på grusvägen utanför villan i Båstad och satte igång att spela.
Vilka är dina starkaste tennisminnen?
– Något som jag aldrig glömmer är dubbelmatchen 1989 mot Tyskland i von Cramm Cup i Bayern med fd. Grand Slam-vinnaren Sven Davidson. Vi spelade inför flera hundra åskådare från olika länder. Vi vann första set men i andra fick jag gummiarm och vi förlorade det med 0-6. Då ville jag sjunka genom jorden. I tredje set vid ställningen 3-5 fick jag tillbaka formen och vi lyckades vinna i tiebreak.
Hur är det att spela tennis vid 86 års ålder?
– Jag försöker spela fyra gånger i veckan. Det är roligt och nyttigt för hälsan. Ett liv utan tennis skulle vara tomt. Men mitt tennisliv kunde ha fått ett tragiskt slut 1987, då jag var 63 år. En läkare ville stoppa mitt tävlande på livstid. Mitt EKG-test var svårtolkat och läkaren sa att jag kanske kunde fortsätta med motionsspel i dubbel men inte singel. Efter ett års ofrivilligt uppehåll var jag tillbaka på banan och vann mitt första Veteran-SM, 1989. Mitt råd är att i tveksamma fall aldrig lita på en läkares utlåtande utan alltid kräva en ”second opinion”.
Hur är det med tävlingsspelandet idag?
– Senaste tävlingen var VSM i Båstad i somras och nu känner jag visst tryck på mig att ställa upp i Veteran-SM i 80-årsklassen här på KLTK i mars. Jag har anmält mig i dubbel och hoppas fysiken håller för matcher i två timmar.
Vad har varit dina främsta styrkor och svagheter som tävlingsspelare?
– Mina tävlingsnerver har spökat ända upp i 60-årsåldern och har gjort att jag förlorat många viktiga matcher. Förmågan att läsa spelet och bollkänslan ser jag som mina starka sidor. Spelmässigt har min främsta förebild varit Wimbledon-finalisten Gottfried von Cramm. 1939 fick jag som 15-åring döma finalen i Båstad mellan von Cramm och tjecken Cejnar. Det var en stor njutning att från domarstolen se Gottfried spela. Han var en fantastisk stilspelare och jag bestämde mig för att ”slår man rena, snygga och vackra slag så slår man bra slag”.
Om du var enväldig ordförande i ITF för en dag vad skulle du då ändra på inom tennissporten?
– En sak som diskuteras mycket är att pangserven stör tennisen. I dag är det ofta pang pang, ett par serveess per game och för lite spel om bollen. Som experiment borde man ta bort andraserven.
Hur kom det sig att du började döma tennismatcher och har det haft någon positiv inverkan på ditt eget tennisspel?
– Själva dömandet av matcher har nog inte haft någon inverkan på mitt tennisspel. Däremot har det gett mig massor av roliga och spännande upplevelser och dessutom gett mig tillfälle till kontakter och vänskap med många trevliga elitspelare.
Vilka insatser har du gjort för de svenska tennisveteranerna?
– I början av 90-talet fick jag förtroendet att överta ordförandeklubban i STV (Sveriges Tennisveteraner) efter Jack Kotschack och Lasse Berntsson. Det uppdraget varade i 15 år och var både rolig och stimulerande. Eftersom ansvaret för VSM ligger hos förbundets veterankommitté ägnade jag särskilt intresse åt arrangemang för svenskt deltagande i ITF:s Veteran-tävlingar.
Hur kom det sig att du blev medlem i KLTK och vad har det betytt?
– Det var KLTK:s dåvarande vice ordförande, professor Nylén (svensk singelmästare 1916 i Uppsala) som hade inspirerat mig att söka medlemskap i KLTK. Jag blev invald i klubben 1948 och har varit hedersmedlem sen 1996, då jag lämnade styrelsen i samband med KLTK:s 100 årsjubileum.
1948 hade klubben få medlemmar och ett medlemskap innebar hög status. I stadgarna stod att det endast skulle finnas 75 aktiva medlemmar, vilket gällde fram till 1984. Klubben krävde på den tiden stor spelskicklighet för den som skulle vara medlem.
Medlemskapet har betytt mycket, särskilt för möjligheter till träning med goda spelare. Den första vintern fick Peter Wallenberg och jag ofta spela morgondubbel med legendarerna från DC 1926, Marcus Wallenberg och Sune Malmström. Under andra hälften av 1900-talet hade jag många goda träningskamrater, både elit- och motionsspelare, och i veteranserien var det stimulerande att spela tillsammans stjärnor som Uffe Schmidt, Åke Eliæson, Bertil Blomqvist och Christer Holm. Även klubbarbetet har varit roligt och givande liksom det sociala klubblivet med festarrangemang av olika slag.
Har KLTK förändrats mycket sen du blev medlem?
– Mycket är sig likt och mycket har förändrats. Det första underlaget i Kungl. Tennishallen var cementliknande därefter kom knottriga vinylplattor som visade sig vara speciellt gynnsamma för spelare med hård serve. Delvis med hänsyn till Björn Borgs möjlighet att besegra John McEnroe byttes plattorna ut mot dagens hardcourt-underlag.
Arkitektoniskt tycker jag Kungliga är den förnämsta hallen jag har sett. När Sven Davidson, som startade Stockholm Open, kom hit och satte sig på läktaren brukade han säga att det här är den finaste tennishallen i världen.
Är det något du saknar på KLTK idag?
– Jag hoppas det kan bli fler sociala aktiviteter för medlemmarna. Vidare borde flera tävlingar arrangeras, gärna med någon enkel sorts handikapp-sättning. Att med hjälp av handicap slå en bättre spelare är ju en känd positiv upplevelse, fråga någon golfspelande medlem.
Något som borde förbättras är klubbkänslan. KLTK har nu många medlemmar men det är inte många som känner varandra, och det där som är vanligt i landsortsklubbar att medlemmarna kommer till viktiga matcher som t.ex. i elitserien för att heja på hemmaspelarna, det finns inte här.
En närliggande sak som jag har svårt att förstå är att inte flertalet juniorer samlas vid banorna när intressanta tävlingar spelas. I det här avseendet tror jag tränaren skulle kunna inspirera eleverna till att följa matcherna.
Med facit i hand tycker jag annars att KLTK efter alla förändringar utvecklats till en mycket bra tennisklubb.
Berätta om ditt engagemang för KLTK utanför tennisbanan?
– Under 20 år var jag styrelseledamot i KLTK och Kungl. Tennishallen AB (klubbens fastighetsbolag). Jag minns en bolagsstämma på 60-talet då gamle Marcus ”Macke” Wallenberg ovanligt nog var 40 minuter försenad. Vice ordförande satte igång och genomförde hela bolagsstämman. Då kommer Macke in och säger ”ursäkta mina herrar, då börjar vi väl då”. Ingen av styrelseledamöterna vågade säga att allt redan var klart. Hans auktoritet var inte att ta miste på. Macke var även en fantastisk tennisspelare med stor teknisk och taktisk skicklighet. Han var svensk mästare på 1920-talet och var förste svensk som fick spela på Wimbledons centercourt.
Att bli hedersmedlem är få förunnat. Har du själv varit med och valt in någon?
– Jag föreslog att vi skulle ha med George Bush (den äldre) då han var här på besök och spelade tennis 1991. Ordförande Stig Billgert erbjöd Bush ett hedersmedlemskap. Bush accepterade och blev mycket hedrad. Han skickade sedan ett brev med foto (finns i KLTK:s klubbrum) att han var stolt över att vara medlem i KLTK.
Din bästa tid på Kungliga?
– Åren 1959 till 1999 var en speciell tid. Vi var en grupp gamla tävlingsspelare som träffades 3-4 gånger i veckan och spelade härliga matcher. I gänget under dom här åren ingick bl.a. Lennart Bergelin, Åke Eliæson, Staffan Stockenberg, Bosse Holmström, Ove Bengtson, Hasse Nerell, Uffe Schmidt, Lasse Ölander och Christer Holm.
Avslutningsvis, du tycks ha prövat på det mesta inom tennis. Finns det något du har ogjort?
– Jag har funderat på att vid träningsmatch pröva något jag läst om i de gamla tennisböckerna i KLTK:s klubbrums bibliotek ”att ta sig ett litet järn under slutet av en jämn match”. Min australienske vän Neale Hook tar sig ibland en liten (2-3 cl) klunk rom om det till exempel står 3-3 i avgörande set. Neale har berättat att det ger extra krafter, en slags kick och motverkar nervositet. Även gamle Macke Wallenberg har vittnat om detta fenomen. Han spelade som 20-åring en lång och viktig final i Uppsala och i slutet av matchen när han ska plocka upp en boll bakom baslinjen kommer det ut en arm med ett litet glas bakom ett draperi. Och en röst säger ”drick det här”. Och sedan vann han matchen.
FAKTARUTA
Ålder: 86 år
Yrkesliv: Vd för gruppen Kejsarkvarnarna med placering i Saltsjöqvarn. Haft flera generalagenturer inom golf och tennis.
Bor: Östermalm
Racket: Rox
Bollar: Gas
Tenniskläder: Fred Perry shorts och Lacoste tenniströja.
Tennismotto: När man har dem i säcken ska man knyta till.
Favoritspelare: Tysken Gottfried von Cramm (f.1909 – d.1976) för en ren och fin spelstil och perfekt ”sportmanship”. Gottfried var flerfaldig tysk mästare i tennis. 1935 var han rankad som världstvåa efter engelsmannen Fred Perry. Von Cramm upptogs 1977 i International Tennis Hall of Fame.
Priser: Stolt över den stiliga Orreforsskålen med Gustaf V namnschiffer som jag tog emot av kungen efter seger i den stora B-klassen 1947, och så givetvis över bronsmedaljerna i VVM och Lag VVM.
Röster om Stig Carlborn:
Christer Holm (Tidigare svensk mästare och DC-spelare. Hedersmedlem i KLTK. Suttit i styrelsen för KLTK tillsammans med Stig.)
– Stig Carlborn är ett begrepp här på KLTK. Jag beundrade hans spelstil redan som ung junior. Idag trippar han med lätthet fram på banan. Inga klumpiga steg som är så vanligt bland äldre veteraner. Tennisen är ren och snygg och nästintill graciös, dock utan märkvärdig serve. Spelet är klurigt och han driver ut motståndaren på ett trevligt sätt. Om han får stryk i 80-årsklassen idag beror det på att dom flesta motståndarna är 4-5 år yngre, vilket kan göra stor skillnad i den åldern.
Stig är även en person som alltid kommer igen och aldrig ger upp. Jag har sett honom spela och kämpa i alla möjliga lindor och stödförband efter skador.
Ulla Hultkrantz (Hedersmedlem i KLTK. SM-mästare 1959. Spelat Wimbledon tre gånger. Tillhör en liten skara tennisspelare (däribland Björn Borg) som fått ”Stora Grabb”-utmärkelsen av Svenska Tennisförbundet. Suttit i styrelsen för KLTK tillsammans med Stig Carlborn.)
– Första gången jag såg Stig var i Båstad på 1940-talet när jag var 10-12 år. Sen har vi ofta ”singlat” (spelat singel) i KLTK och lärt känna varandra i KLTK:s styrelse.
– Stig är en av dom mest tennisbegåvade personer jag sett på Kungliga. Han har sådan otrolig känsla för var man ska placera bollen och läser alltid spelet på ett fantastiskt sätt. Han är en klar förebild med sitt engagemang för tennisen och idag ett bra exempel på vad tennis verkligen kan betyda för äldre människor. Häromdagen sprang han upp några nästan omöjliga stoppbollar och vi stod bara och applåderade. Stig har alltid tagit väl hand om nya medlemmar i klubben och attityden ”jag spelar bara mot bättre eller lika bra spelare” finns inte hos honom. Tvärtom har han tagit väl hand om både duktiga och mindre duktiga spelare.